Det finns stunder - det måste erkännas - då den kritiska blicken vägrar ge klart
utslag, då förmågan att snabbt utläsa kvaliteten hos ett konstverk tycks satt ur spel.
Kanske är det en belägenhet som borde uppsökas oftare - om man hade möjlighet att välja.
Men man väljer inte. Man blir uppsökt.
Det tvivel jag talar om kan öppna ett bråddjup eller dra förbi som ett oväder.
Jag tror att det är sådana blackouter som skärper blicken och gör det kritiska uppdraget
mödan värt.
Fred Salmson till exempel. Den utställning han just nu visar på Thielska galleriet
är till den grad befriad från övertalning och förförelse att jag ett ögonblick känner mig
helt överflödig. Varför denna ovilja att gå till mötes? Jag stålsätter mig således och avvaktar.
För att någon har det moraliska modet att totalt negligera rådande postmoderna
konsensus? Knappast. Den attityden är närmast förutsägbar hos utställare på Thielska.
Fred Salmson riskerar nog mera än så. Hans forskande intellektuella inställning är inget
som det mossiga Konstförenings-Sverige kan ta till sitt hjärta. Till vem riktar sig då
dessa självupptagna elitistiska experiment?
Frågor av det här slaget och 42 målningar som verkar tillkomna på en vecka stegrar min
nyfikenhet på allvar. Var går man in?
"Ostende"
heter en liten asketisk duk, ytan grov
som jute, en kritighet i färgen som associerar till Paul Klee. Över en ljusockra sandstrand
hänger en fuktig dimma. På en annan duk ("Till O.H.") har han målat två former som liknar
moln. Men det är inte "moln", lika litet som det förra var ett "landskap".
Det paradoxala är "plötsligheten" hos dessa bilder. De låter mig se precis den rörelse,
i tiden och rummet, då målaren själv upptäcker vad han gjort: ett tecken. Så dras betraktaren
steg för steg in i ett samtal om måleriet som språk.
Det märkliga är att det torra semantiska tycks ha en kort väg till det magiska besvärjande.
"Idol" framstår som en felande länk mellan dessa poler: ur ett nattligt töcken lösgör
sig ett svart klot med ett vertikalt snitt. Fred Salmsons språkarbete hämtar näring ur
antropologi och biologi. Det existerar ingen gräns mellan en frökapsel och en geometrisk
grundform.
Inte heller görs på denna utställning någon strängare avgränsning mellan bild och bild.
Tavlor är det inte tal om. Jag ser en målning påbörjas i ett rum, arbetas vidare i nästa
för att sedan överges och bli något helt annat. Ja, plötsligt, utan föregående varning,
hittar Salmson på något oväntat och bilden får en drabbande precision.
"Morgon" liknar en tunnsliten trasa fladdrande i vinden. Om det gula tillhör tyget eller någonting på andra sidan är ovisst. Har Fred Salmson velat måla "att minnas"?
Jan Håfström i Dagens Nyheter 1996.